23 april 2012
av copykatten
Kommentering av på Om livet vore en räkmacka.
-Då hade det inte blivit många låtar. Så sa Mauro Scocco med ett snett leende när jag intervjuade honom om hans liv som singersongwriter för en tidning en gång. Har tänkt på den kommentaren så ofta. Hur han använde allt sitt jobbiga i livet som inspiration i sitt yrke och hur rätt han hade. Särskilt nu när mitt livs trauman, draman och hjärtekross har klingat av lite och jag inte längre går omkring som en tickande känslobomb. Det ligger ett tryggt lager mjuk bomull runt det mesta jag tar mig för nuförtiden. Jag ser det fina i massor av saker som jag sprang rakt förbi förr, fullt upptagen som jag var med att hantera mitt bergodalbaneliv. Ändå var det samma saker som jag ser nu, som har funnits där hela tiden men som var osynliga då på grund av mitt känslotillstånd.
Så jag skriver nästan ingenting nu. För någon som mig som har skrivbordslådor fulla med dagboksutskrifter som utan problem skulle konkurrera ut klassiska tegelstensromaner i volym åtminstone, är ett A4-ark om dan faktiskt ingenting. Jag har inte lika mycket att hämta min inspiration ur helt enkelt. Livet är verkligen ingen räkmacka nu, men även lite allmän lycka räcker för att skrivklådan i mig ska avta. Så är det bara. Dagsformen måste ha en sorgkant för att trigga igång min penna. Den kan inte bara vara bubbel och brus eller mellanmjölk. Nu är den till exempel inte det. Trots att jag sitter och nästan förgås av längtan tills ikväll som kommer bli så fin och varm och full av kärlek så har jag ju också en värk i hjärtat som inte den andra sortens kärlek kan dämpa det allra minsta. Barnvärken. Den konstanta krampaktiga sorgen i hjärtat över att ha mina barn hos mig hälften så ofta som de borde vara där, över att missa milstolpar, små samtal, stora tankar. Stunder i deras uppväxt som så snabbt swishar förbi eftersom barn nödvändigtvis måste växa så förbannat fort.
Blandat med oron. Över att de en dag kanske väljer att bo hos sin pappa istället. Helt och hållet. Att de trivs bättre där det inte är lika mycket förhållningsregler eller ordning och reda. Blir till en konstig form av svartsjuka gentemot mina barns far som inte riktigt går att hantera. Eftersom den är så förbjuden. Man ju bara ska vara glad och känna sig lyckligt lottad över att ens barn trivs där de bor.
Känslan gjorde i alla fall mig helt svart inombords igår kväll och fick tårarna att fullkomligt välla fram. Vi hade haft vår vanliga överlämning av barn och pjäxbagar och skolväskor och lappar, men det var en ok röra av vår splittrade, spretiga familj. Barnen var i harmoni och jag med efter en fin vecka och lugn helg. Äldste sonen var kvar hos mig och låg i soffan och hade sin vanliga date med iphonen. Jag hade tränat och badat skumbad. Tryckt ut en klunk överblivet rödvin ur bibben och hällt upp i ett glas. Då kom min mellanson tillbaka för att hämta något av allt som han oftast glömmer kvar hos mig och kommer på ungefär efter en timme hos sin pappa. Händer varje vecka. Räknar nästan med det. Hans blixtvisiter blir nämligen en viktig del av vår nya sömlösa tillvaro som infann sig när deras pappa flyttade in en gata bort och de outhärdliga avgränsningarna mellan barnvecka och vuxenvecka suddades ut.
Den här gången hade jag nog tankarna lite överallt när han trillade in genom ytterdörren i sin storebrors för stora gympaskor. Hade fortfarande skumbadsbubbel i öronen och en vinklunk i munnen när min mellankille samlade ihop sina mobilsladdar och hörlurar och till slut även sig själv efter ett kort stopp i sitt rum för att bygga klart en legogrej som kommer att stå kvar och ta upp hela golvet till nästa vecka.
Fångar upp den lilla raska kroppen i full fart på väg nerför trappan, tänker någonstans att det fortfarande är vi, vår vecka, att han är bara min och frågar lite snabbt vart han är på väg.
– Jag ska gå hem, svarar mitt barn förvånat och tittar på mig med stora ögon.
VARFÖR kunde han inte bara ha sagt att han skulle gå hem till sin pappa?