Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

9 maj 2012
av copykatten
Kommentering av på Och så lite ironi på det.

Och så lite ironi på det.

Ok, alla trädkramare och andra. Jag är väl inte så politiskt korrekt när jag tar en bild på det här. Ja, spikarna går in i trädet. Och det blöder nog. Men vi tänkte inte på det. Vi tänkte inte så alls. Barnen såg bara bästa, värsta stegen upp till en ny utkikspunkt i kojan och jag såg bara vilken suveränt bra plats vi till slut hittade för vår värdelösa Billy bokhylla. Vi hade levererat. Vi var ute i skogen. Tillsammans. Och det kändes gött. Punkt.

Men sen fick jag en liten kritisk kommentar på vår snickarglädje och så kom skuldkänslorna och skammen och tog över alltihop. Och jag hanterade situationen som jag alltid gör när självförtroendet svajar. Moget och sakligt meddelade jag vännen som med svart blick ville veta om det verkligen var spikar vi hade satt i trädet att det var det naturligtvis inte. Att trädkojan var au naturell och att mina barn hade byggt den precis som barn har gjort sedan urminnes tider. Med miljövänligt klister och bomullsinlindade snören försiktigt virade runt trädstammen.

Åh.

8 maj 2012
av copykatten
Kommentering av på Tio år.

Tio år.

Idag vill jag vara tio år. Jag vill gå in i känslan av vår, försmaken av sommar, suset och ruset  i kroppen av att ha kärleken så nära igen. Inte tänka på något annat än hur allting känns när man sträcker ut handen och känner efter.

Jag vill bara leva precis som min egen riktiga tioåring gör hemma hela dagarna. Helt obemärkt låter han hela världens bekymmer glida honom förbi. Han är fullt upptagen med att känna hur luften rör sig mellan hans armar när han står i trädgården och vevar med dom upp och ner. Upp och ner. Och när han nöjt konstaterat hur det kändes går han vidare till nästa sak. Att till exempel blåsa luft i öronen på folk bredvid honom. Kan vara hans mamma, en klasskompis, en vilt främmande tant på bussen. Det är inte så viktigt för honom. Han har en känsla som han vill testa och världen är hans laboratorium. Omgivningen reaktioner tar han med jämnmod. Att det han hittar på inte alltid uppskattas fullt ut är smällar man får ta. Omgivningen alltså. Inte han. För han är fullt upptagen med att känna, med att vara i känslan. Som sagt. Idag vill jag vara tio år.

 

Känner på hur det är att ha en grön, luddig kaninhand i nacken.

 

          Känner på hur det är att bo i ett rör.J känner på att bo i ett rör

3 maj 2012
av copykatten
Kommentering av på Hoppet.

Hoppet.

Det finns vissa saker som bara går att prata om med dom som också lever med ett före och ett efter i sitt liv. Före Dagen. Händelsen. Olyckan. Vändningen. Vad det nu är som hände som fick allt i livet att fördelas i två fack – det man upplevde före den dagen och det som för alltid är färgat av det som hände. Som försatte hela ens existens i ett tillstånd av ovisshet, det fysiskt och psykiskt mest utmattande tillstånd som finns. Ett krampaktigt läge när allt är katastrofläge och tankarna bara går runt, runt  i ett töcken utan något konkret att hänga upp dom på. Man är fullproppade av känslor som svämmar över alla brädder, men utan någonting riktigt att hålla fast vid eller lita på. Så man flyter fram, följer strömmen, helt utan kontroll över vart man hamnar. Alltsomoftast känns det som ett enda långt, fritt fall där bara den lilla ständigt brinnande lågan förhoppning om att allt kommer att bli bra, gör att man överlever. För att leva på hoppet är ju det enda som finns kvar.

Så alltså. Det är så jag delar upp mina vänner idag. De som jag kan prata med när ovissheten och hoppet tar över min kropp, två av tillvarons mest motsägelsefulla tillstånd. Det ena är outhärdligt, det andra livsnödvändigt. Ändå är båda i symbios. Så länge, så länge som de två känslorna har huserat i min kropp nu. Så länge som ovissheten har skavt ner allt runtomkring som borde varit vackert, som hoppet om något bättre tagit död på stunder som borde ha varit tillräckligt bra.

Så många gånger som jag har önskat att jag kunnat stänga av oron i min kropp, över det outredda. Som jag förbannat att jag tillåter det osagda, ogjorda, oförlösta och därmed ovissa ta fäste i mig. Så länge, så länge som jag har letat efter något annat, något eget konkret att hålla fast vid när jag inser att jag inte klarar att sluta falla. Inte är förmögen att klippa resonemangen, överanalyserandet, de överdrivet långa känslospröten som spelar mig spratt hela tiden. Banden som egentligen gör mig för illa. Som skär in i huden och lämnar oläkbara sår. Varför är det så svårt att hitta den platsen inuti sig själv som ingen når, som ger det egna lugnet som ingen eller inget på utsidan kan picka hål i?

Letar jag på fel ställen kanske? Har alltid varit en manisk samlare av upplevelser, samtal, möten, händelser som jag lägger på minnet för att använda som livbojar under de dagar när jag kippar efter luft, inte får ihop någonting som gör mig lugn. Små bekräftelser om att allt nog kommer att bli bra till slut för jag får ju ändå får uppleva sånt här fint. Små löften om lugn och ro och lycka. Som i morse när jag bara inte kunde låta min 10-åring fara iväg på sin skate board till skolan alldeles själv. Såg bara den långa nerförsbacken framför mig som slutar i en rondell full av disträ morgonpendlare som kör alldeles för fort. Så jag åkte efter honom med bilen. Hann ikapp precis när han med hjälmen stadigt på huvudet hade satt sig på skateboarden för att susa nerför backen. Såg plötsligt att det var en otroligt vacker försommarmorgon. Hann precis ge hans leende ansikte en slängkyss. Sen satt jag bara där med tårarna strilande utför kinderna och If I were a boy i radion och tittade på min lyckliga son. Och kände lugnet sprida sig som en varm fläkt genom hela min rastlösa, oroliga kropp. Sen åkte jag ner till rondellen och såg till att han fortsatte åt rätt håll på cykelbanan.

23 april 2012
av copykatten
Kommentering av på Om livet vore en räkmacka.

Om livet vore en räkmacka.

-Då hade det inte blivit många låtar. Så sa Mauro Scocco med ett snett leende när jag intervjuade honom om hans liv som singersongwriter för en tidning en gång. Har tänkt på den kommentaren så ofta. Hur han använde allt sitt jobbiga i livet som inspiration i sitt yrke och hur rätt han hade. Särskilt nu när mitt livs trauman, draman och hjärtekross har klingat av lite och jag inte längre går omkring som en tickande känslobomb. Det ligger ett tryggt lager mjuk bomull runt det mesta jag tar mig för nuförtiden. Jag ser det fina i massor av saker som jag sprang rakt förbi förr, fullt upptagen som jag var med att hantera mitt bergodalbaneliv. Ändå var det samma saker som jag ser nu, som har funnits där hela tiden men som var osynliga då på grund av mitt känslotillstånd.

Så jag skriver nästan ingenting nu. För någon som mig som har skrivbordslådor fulla med dagboksutskrifter som utan problem skulle konkurrera ut klassiska tegelstensromaner i volym åtminstone, är ett A4-ark om dan faktiskt ingenting. Jag har inte lika mycket att hämta min inspiration ur helt enkelt. Livet är verkligen ingen räkmacka nu, men även lite allmän lycka räcker för att skrivklådan i mig ska avta. Så är det bara. Dagsformen måste ha en sorgkant för att trigga igång min penna. Den kan inte bara vara bubbel och brus eller mellanmjölk. Nu är den till exempel inte det. Trots att jag sitter och nästan förgås av längtan tills ikväll som kommer bli så fin och varm och full av kärlek så har jag ju också en värk i hjärtat som inte den andra sortens kärlek kan dämpa det allra minsta. Barnvärken. Den konstanta krampaktiga sorgen i hjärtat över att ha mina barn hos mig hälften så ofta som de borde vara där, över att missa milstolpar, små samtal, stora tankar. Stunder i deras uppväxt som så snabbt swishar förbi eftersom barn nödvändigtvis måste växa så förbannat fort.

Blandat med oron. Över att de en dag kanske väljer att bo hos sin pappa istället. Helt och hållet. Att de trivs bättre där det inte är lika mycket förhållningsregler eller ordning och reda. Blir till en konstig form av svartsjuka gentemot mina barns far som inte riktigt går att hantera. Eftersom den är så förbjuden. Man ju bara ska vara glad och känna sig lyckligt lottad över att ens barn trivs där de bor.

Känslan gjorde i alla fall mig helt svart inombords igår kväll och fick tårarna att fullkomligt välla fram. Vi hade haft vår vanliga överlämning av barn och pjäxbagar och skolväskor och lappar, men det var en ok röra av vår splittrade, spretiga familj. Barnen var i harmoni och jag med efter en fin vecka och lugn helg. Äldste sonen var kvar hos mig och låg i soffan och hade sin vanliga date med iphonen. Jag hade tränat och badat skumbad. Tryckt ut en klunk överblivet rödvin ur bibben och hällt upp i ett glas. Då kom min mellanson tillbaka för att hämta något av allt som han oftast glömmer kvar hos mig och kommer på ungefär efter en timme hos sin pappa. Händer varje vecka. Räknar nästan med det. Hans blixtvisiter blir nämligen en viktig del av vår nya sömlösa tillvaro som infann sig när deras pappa flyttade in en gata bort och de outhärdliga avgränsningarna mellan barnvecka och vuxenvecka suddades ut.

Den här gången hade jag nog tankarna lite överallt när han trillade in genom ytterdörren i sin storebrors för stora gympaskor. Hade fortfarande skumbadsbubbel i öronen och en vinklunk i munnen när min mellankille samlade ihop sina mobilsladdar och hörlurar och till slut även sig själv efter ett kort stopp i sitt rum för att bygga klart en legogrej som kommer att stå kvar och ta upp hela golvet till nästa vecka.

Fångar upp den lilla raska kroppen i full fart på väg nerför trappan, tänker någonstans att det fortfarande är vi, vår vecka, att han är bara min och frågar lite snabbt vart han är på väg.

– Jag ska gå hem, svarar mitt barn förvånat och tittar på mig med stora ögon.

VARFÖR kunde han inte bara ha sagt att han skulle gå hem till sin pappa?

12 april 2012
av copykatten
Kommentering av på ”Jag förlorade matchen, men vann ett nytt jag.”

”Jag förlorade matchen, men vann ett nytt jag.”


Som till exempel rätten att enhälligt kunna bestämma sig för att ha en alldeles ny tonår inklusive allt och inte minst det självförtroende jag hade behövt så mycket förra gången. Och inklusive en kropp som jag är bekväm med den här gången. Och bättre hy. Och dyrare sprit. Annars är allt detsamma. Förutom att man får slåss om kläderna med sina barn i samma ålder. Satan i gatan.

 

10 april 2012
av copykatten
Kommentering av på Mitt hjärta och smärta.

Mitt hjärta och smärta.

I dagarna tre har jag haft den här färgglada skuggan vid min sida vart jag mig ute på landet vänt. Allt jag tog mig för under hela påskhelgen noterades flitigt av en 8-årings kritiska blick. Fick nya insikter om att jag tydligen går på toa väldigt ofta, använder min mobil så mycket att jag borde bli sjuk, målar ägg som en gammal tant, äter långsamt samt att jag tar mer foton än vad som verkligen är nödvändigt. När han hittade morfars rosa mössa var det lite lugnt ett tag, ungefär tio minuter innan han lämnade spegeln och slöt sig vid min sida igen.

Är inte riktigt på det klara än var all denna uppmärksamhet härstammar från mer än att den inte är riktigt sund. Det är en ny tideräkning för oss alla nu och barnen speglar det långt innan vi vuxna vågar detsamma. Vår familj har varit uppe och flugit hit och dit så länge och att äntligen börja känna fast mark under fötterna och våga tro på det är nästan lika svårt att förlika sig med som en tillvaro på ett gungfly.

Tänker att ens barn lever ut allt det där vi låter vara osagt i oss själva. För de vet inte hur man lindar in och lägger band på. Och min lilla 8-åring har så svårt för kaos. Han har alltid velat ha ordning och reda i sitt liv och det kanske är först nu som de senaste årens allt annat än tillrättalagda tillvaro tar ut sin rätt? Nu när han blir större och det inte längre räcker att sortera sina leksaksbilar efter färg och storlek för att ha någon form av kontroll. Nu när han lägger ihop saker och ting och börjar fatta att det är hans mamma som är den verkliga boven i hans livs kaosdrama. Att det är hennes uppochnedvända känsloliv som har styrt familjen i alla möjliga, omöjliga och konstiga riktningar så länge. Och att nu är det nog. Nu får hon kamma till sig. Så på henne bara. Med rosa mössan djupt ner i pannan.

 

6 april 2012
av copykatten
Kommentering av på Fed up female cat…

Fed up female cat…

…finds male manners to get message across.

Skärtorsdagskvällar blir inte mycket bättre än så här hemma hos oss. Påskgodispapper i hela soffan, barnstrumpor på golvet och utslagna ben och armar lite överallt. Och så en trött katt mitt i allt som just överlevt en innebandyturnering på köksgolvet precis när hon tänkt äta kvällsvard. Suck. Djup suck. Helt nödvändigt att bara låta allt pösa ut.

3 april 2012
av copykatten
Kommentering av på Dubbelt upp.

Dubbelt upp.

Son 1: – Mamma, vad är dubbelseende?

Ömma moder: – Det betyder till exempel att man ser två av någon.

Son 2: – Det finns inte två av dig.

Bara barn kan komma undan med sådana supersmöriga floskler.