Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Om copykatten.

Jag är en sån som står ut i mängden utan att alltid se riktigt bekväm ut med det. För ett tag sedan graverade jag in ”sträck på dig” på en ring för att komma ihåg att ta tillvara på mina centimetrar. Där står även några fler av mina meningar med livet inpräntade för att jag ska hålla mig på banan och inte flumma iväg. Är ganska bra på det nämligen.

Jag är en sån som lever för att skriva, det har jag alltid gjort. Men det är först på senare år som jag rent bokstavligt börjat skriva för att leva. För att orka när allting går för fort, för att hitta en endaste stadig plats när tillvaron svajar av för mycket förändring för ofta. När jag skriver kliver jag in i den bubblan där jag verkligen vill vara helt själv. Den enda stund där jag trivs med mig själv på riktigt. Då kommer orden ur mig med en kraft som bara är min egen. Då behöver jag inte slåss för uppmärksamheten, för bekräftelsen att jag duger bra som jag är. Då behöver jag ingen som peppar och säger att det här går bra. Då klarar jag det alldeles själv.

Att ta sig framåt i livet med en pennas hjälp är både en gåva och en börda. Det gör mig sårbar och lite svår. Lite onödigt dramatisk också säkert. Men jag skriver mig lycklig, mindre ledsen, mer hel. Så är det bara.

Det värsta som man skulle kunna göra mot mig är att ta ifrån mig rätten att skriva. För orden är inte bara min fristad när jag är som mest trasig. Här sorterar jag min lycka också för att bevara den till stunder när jag måste påminnas om hur bra det kan vara, mitt liv. Men hit hittar jag främst när min känslor inte får plats inombords, när det inte finns någon eller något som kan lugna mig, när jag inte gör mig hörd på annat sätt.

För så är det tyvärr för en sån som mig. När det är som viktigast att någon lyssnar då klarar jag inte att formulera det i min röst. Då stockar sig orden i munnen, som med pennans hjälp bara hade flutit fram. Då åker rösten upp flera decibel och jag blir tonårigt trotsig och osammanhängande. Och jag vet att jag borde räkna till tio och gå därifrån. Men alltsomoftast går inte det. Så jag tar fighten, den svidande förlusten och väntar in stunden när jag får skriva av mig för att få rätsida på vad som hänt.

Jag skriver också även för att överleva eftersom jag sen tolv år tillbaka får betalt för mina ord. Med kniven på strupen sätter jag mig på jobbet varje dag och väntar på att det ska hända  – att formuleringarna ska komma till mig och bli till vettigheter, utan ett endaste verktyg att tillgå förutom mina tankar och tangentbord. Ibland går det så galet bra. Ibland är jag bara helt kass och eftersom orden måste ut ändå gör jag avkall på mig själv av den värsta sorten och lämnar ifrån mig sånt som jag inte kan stå för. Som bara är good enough.

Sist av allt men främst av allt är är jag en mamma med tre barn. Tre makalösa små killar. En pappa har de också, fast där slutar mitt engagemang i personen ifråga. Så blev det med den saken. Inte alls som jag tänkt, men rätt bra ändå till slut. Någonstans.

Mitt liv genom en penna. Så har det varit ända sen jag fick min första dagbok med ett silverhjärtat lås som min lillebror alltid hittade och bara behövde typ andas på för att få upp. Fast det gjorde liksom inte så mycket. Han fattade ju varför jag blivit arg på honom sen när han hade läst. Lite därför bloggar jag. För att de som känner mig ska förstå mig lite bättre. Och för att jag inte kan räkna till tio. En sån är jag.