Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

När mina egna ord tar slut finns det alltid någon annans.

Allt jag någonsin känner är jag aldrig någonsin ensam om. Det är lite skönt att komma ihåg när man mest känner sig knäpp.

”Och i den trasiga delen av mitt hjärta,

den som tillhörde honom och som jag så sällan besöker nu, där bildas det nya trådar, svaga, men ändå trådar som håller samman.
Jag går inte dit så ofta.
För det gör fortfarande alldeles för ont.
Det är fortfarande för mycket arg och ledsen maktlöshet som lever där.”

(tuvaminnalinn.se)

Kommentarer inaktiverade.