Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Det finaste att förlika sig med.

bild[2]Fick en bok om acceptans av en fin vän. Har inte kommit så jättelångt i den än, men begriper vad den förmodligen går ut på. Att komma tillfreds med att livet inte blev som man tänkt, att se den positiva kraften som kommer ur erfarenheter man inte önskar sin värsta fiende. Ur destruktiva beteenden som har gjort en så illa, men inte går att ändra på. Varken hos andra eller hos sig själv.

Att förlika sig med sitt förflutna, med den man är och bli lycklig ändå. Det är en jätteviktig livsläxa. Vad som ger ett svartvitt liv färg. Det kan jag ta till mig, det kan jag göra. Men begreppet acceptans är större än så. Så det har tagit fäste i mig på ett lite annat sätt. Jag hittade en så fint formulerad förklaring till hur man går vidare för ett tag sen och orden ringer fortfarande i mig. Så enkelt sagt, men ändå lika förbryllande obegriplig för mig. Att så fort man förstår varför man känner som man gör och varför man inte längre behöver känna så, det är då man kan släppa taget. Gå mot ljuset, lyckan och livet.

Det där går så lätt att begripa på en sorts nivå. Jag förstår idag varför jag bar på all min ångest dag ut och dag in. Jag förstår varför jag inte behöver göra det längre. De nedbrytande känslorna äger inte min kropp längre. De har motats ut av goda självinsikter, av tid som lärt mig, av nya erfarenheter som byggt upp mig. Men det konstanta i min känslobergodalbana som jag åkt runt på i över fem år nu – den stora kärleken jag upplevde. Och är fortfarande uppfylld av. Den kan jag inte släppa taget om. Fast den föddes mitt i en okontrollerbar känslostorm som jag absolut förstår idag. Trots att den både färgades och kanske förstärktes av sådant som egentligen förstörde mig, som förändrade mig. Trots att den varit mer omöjlig än tillåtande. Gjort mer ont än något annat. Ändå är den lika intakt idag. Lika bergstark som när jag först drabbades.

Så jag kan inte ta in den andra delen av hur man går vidare. Eftersom jag fortfarande överhuvudtaget inte kan förstå varför jag inte skulle behöva den kärleken. Även om den aldrig kommer bli besvarad så som jag skulle vilja. Så vårdar jag den likafullt som en skör fågelunge. Ger den näring, väver den full av drömmar. Förbannar den till tårar. Men ändå slutar min logik alltid i den hisnande insikten att jag överhuvudtaget har fått förmågan att känna så här. Så förbluffande innerligt, sant, ärligt och vidunderligt starkt. Den mest självklara känsla jag haft för någon annan än mina barn och familj. Trots allt som jag har omvärderat, avslutat, omformulerat i mitt huvud de här åren. Trots alla prövningar jag genomlidit. Vänner jag gjort slut med, attityder jag gjort mig av med, jag har till och med ändrat min hållning när jag går. Sträcker liksom på benen på ett nytt, lite mer stolt sätt. Trots minimal gödning. Så finns den kärleken i mitt hjärta kvar. Oförändrat konstant lever jag med den.

DET är vad jag måste acceptera. Förlika mig med  – mer än något annat av allt som ligger och skaver i mig. Kärleken som jag aldrig kommer kunna släppa taget om. Oavsett hur den färgar mitt liv framöver. Som ett sorgsamt skimmer över något annat eller som ett ljus över oss. Den övervinner allt ändå. Det kan ingen ändra på.

 

Kommentering stängd.