Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Alla pärlor ligger inte i ostron.

see you see me

När alla fina, rena lyckostunder alltid grumlas för att man blir påmind om Det; vad man inte har, om vad som skulle kunna vara annorlunda, vad som saknas. När man lärt sig att alltid gå omkring med ett skavande sandkorn innanför huden. Hoppas man egentligen fortfarande på att bli ett ostron och kunna förvandla sanden till en pärla? Vill man egentligen ha något på riktigt som bara har gett en skavsår? Vill man egentligen inte bara pilla ut det där sandkornet och be det dra käpprakt åt fanders och aldrig nästla sig in i ens liv igen?

Har kommit på att jag förmodligen sedan ganska lång tid tillbaka har förväxlat två helt olika begrepp – hopp och heder.

Mitt behov av upprättelse. Att återvinna den självrespekt jag vet att jag borde ha. Att till slut få bli behandlad som jag vet att jag förtjänar har sedan länge tagit över mitt desperata hopp om att få ett liv som inte skaver i själen varje dag. Så det som håller mig fast är därför så mycket starkare, så mycket svårare att släppa. För en själ där tron på sig själv dragits genom smutsen har mycket djupare sår än ett hopp som hela tiden grusas. Hopp föds på nytt varje dag. Självrespekt byggs i små, små steg. Och under en mycket, mycket längre resa.

Man blir inte respekterad av andra förrän man respekterar sig själv. Det är så självklart, så lätt att förstå. Varför är det så djävulskt svårt att genomföra? Ändå krävs det så lite för att man ska börja gå den vägen mot att våga tro på sig själv. En klapp på axeln. En kram. Fina ord som fortsätter komma trots att det svajar. En hand som visar vägen framåt, men åt ett helt annat håll.

Och den finns där nu. Handen som är så varm, så trygg och så otroligt fin att hålla i. En pärla som kommit till mig och lagt sig långt under min hud. Utan att skava det allra minsta.

Kommentarer inaktiverade.