Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Hon sa bara till mig att välja glädjen.

moving on

 

Att släppa taget om en dålig vana, en framtidslös arbetsplats, ett destruktivt beteende, en energislukande person, ett ofullkomligt liv, ett evigt hopp om en dröm som aldrig skulle kunna leva i verkligheten. Det går inte att tvinga fram. Det räcker inte att veta att det är en negativ kraft man bär på, en ond spiral utan minsta chans till happy ending. Eller att alla utomstående bara skakar på huvudet. Man kan inte förekomma sig själv. Man kan inte gå emot vad hela kroppen fortfarande är uppfylld av. Man måste vänta ut känslan, tills det blinda skingrar sig. Vänta in det nya, låta förändringen som tiden ger ta över kroppen. Man måste förstå. Varför man satt fast i hopplöshet, maktlöshet och negativa tankar. Att det var ångest, rädsla och osäkerhet som styrde, som bestämde hur man skulle må. För det är just då, direkt efter man insett att det inte går att forcera fram ett avslut hur oundvikligt det än är. När man äntligen har slutat sätta ultimatum bara för att återigen lura sig själv. Det är då man kommer till klarhet. När man upptäcker att det faktiskt går att fortsätta leva utan det som man inte kunde leva utan. Det är då det går. Att välja det kreativa istället för destruktiva, det glada istället för ledsna. Det är då man plötsligt går gatan fram en dag och inser att man faktiskt har gett upp. Lyckats släppa taget. Och att det inte ens gjorde särskilt ont. Att det skaver bara lite då och då. Att man störtar mot avgrunden i bara ett par sekunder innan uppåtströmmen tar över och lyfter en mot ytan igen.

Så jag går inte längre sönder litegrann varje dag. Jag läker faktiskt. Hela tiden. På riktigt.

Ja, jag förlorade matchen. Igen. Men min allra värsta oro – den att det inte skulle finnas något att ta med mig om jag släpper taget – det som fick mig att klänga mig fast långt efter jag ens riktigt visste vad jag höll så hårt i. Mina två händer som jag bar all min bortslösade tid, brinnande kärlek, stora hopp och all tilltro i. De är inte alls tomma nu. De har formats av mina erfarenheter. Stöpts om. Blivit förmögna att hålla kvar det där som rann mellan mina fingrar som vatten förut. Det på riktigt fina och sanna.

På min kylskåpsdörr sitter en rosa post-it. ”Välj glädjen, Jessica.” Skrivet av hon som lyssnat på mig långt mer än någon borde mäkta med. Hon som läxat upp mig, lirkat fram sina sanningar och ihärdigt och oförtröttligt funnits där för mig dom här åren som bara fortsatt att gå. Som tagit mig sakta framåt och vidare med sina ord, sina tankar, sin visdom och vänskap. Hon som förstod långt innan mig, men lät mig hållas, lät mig förstå. Själv. Att det är så enkelt. Att det är jag som väljer lyckan.

Kommentarer inaktiverade.