Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Längta mer än sakna.

Om man kan se sin dröm framför sig, in i minsta detalj. Ända från utsikten på berget till precis hur det kommer att kännas i kroppen. Blir den lättare att nå då? Eller blir drömmen så tydlig att det inte finns något i verkligheten som kan matcha den? Blir man till slut oförmögen att ta till sig de små, enstaka bitar av drömmen som dyker upp i verkligheten? Som kanske hade räckt att bygga resten med.

Har inte berättat om min dröm för nån. Har inte målat upp bilden någon annanstans än innanför mina ögonlock. Kanske för att jag vet att den egentligen är rätt så fjuttig. I alla fall i dom flestas ögon. Särskilt dom som lever min dröm utan att veta om det. Kanske inte i det orimligt stora huset med knarrig träveranda mot en sluttande gräsmatta full av klöver som leder ner till den egna brygga som ligger precis så avskilt att man kan bada naken men lagom nära att grannarna kan kliva över och dricka rosé på somrarna.

Men dom som har det andra. Det som finns när man har varann på riktigt. Det som man bara har vett att uppskatta om man har förlorat det en gång. Eller som i mitt fall. Bara snuddat vid det, innan det rycktes undan. Tills jag började se konturerna igen. Ett tag ritade med så starka färger att jag nästan bländades, ovan vid allt det tydliga och klara framför mina ögon. Sen suddades några långa streck bort och jag blev så vansinnigt rädd att hela teckningen skulle behöva ritas om från början. Så rädslan drev mig vidare, tvingade mig att fortsätta drömma, hålla fast vid det lilla som fanns kvar, som jag kunde se.

Och konturerna återkom, i starka, fasta färger. Jag började på riktigt tro att jag skulle få se livet som jag drömt det, få känna det, få uppleva det. Få bygga vidare på drömmen – i verkligheten. Men det där jäkla suddigummit var hela tiden där och raderade precis när det var dags att se hur strecken höll ihop, att välja vilka färger som passade bäst. Fast allt försvann inte. Det blev aldrig ett helt tomt papper. Alltid tillräckligt många streck kvar för att jag inte skulle kunna börja om med ett nytt blad. För att jag skulle fortsätta vara rädd, fortsätta hoppas.

Och det är hela grejen. För där är jag nu. I ett liv omgärdat av konturerna av en dröm om ett annat liv och det har gått så lång tid att pappret har börjat gulna. Och jag står och vet att det är dags att skrynkla ihop det till en boll och riva loss ett nytt, kritvitt ark. Som jag ska rita på helt själv  – innan nån annan får komma och färglägga.

Men jag kan inte radera drömmen på näthinnan. Den har funnits där så länge nu att den har blivit min trygghet. Precis som rädslan att förlora den har blivit en vana att bära på. Mitt i alla sina suddiga streck låter den ana vad som väntar. Om jag bara håller ut lite till, om jag bara tar mig igenom nästa drabbning, nästa prövning. Har lite mer tålamod. Då väntar den stora belöningen för all väntan, för alla sorger och förbannelser. Då får jag till slut vad jag förtjänar i livet.

För det har jag ju inte gjort innan. Förtjänat min dröm. För en sådan kostar massor och jag har haft så många synder att betala för först. Vet innerst inne att det är därför jag är där jag är i livet nu. För man gör inte vad jag har gjort ostraffat. Allt händer av en anledning. En sak i taget tar livet ut sin rätt.

Men snart är det min tur.  Snart målas strecken i tusch som inte kommer gå att sudda ut. Snart kan jag längta mer än sakna igen. Kan se det framför mig så tydligt. Behöver bara blunda.

 

Kommentarer inaktiverade.