Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

Och så lite ironi på det.

Ok, alla trädkramare och andra. Jag är väl inte så politiskt korrekt när jag tar en bild på det här. Ja, spikarna går in i trädet. Och det blöder nog. Men vi tänkte inte på det. Vi tänkte inte så alls. Barnen såg bara bästa, värsta stegen upp till en ny utkikspunkt i kojan och jag såg bara vilken suveränt bra plats vi till slut hittade för vår värdelösa Billy bokhylla. Vi hade levererat. Vi var ute i skogen. Tillsammans. Och det kändes gött. Punkt.

Men sen fick jag en liten kritisk kommentar på vår snickarglädje och så kom skuldkänslorna och skammen och tog över alltihop. Och jag hanterade situationen som jag alltid gör när självförtroendet svajar. Moget och sakligt meddelade jag vännen som med svart blick ville veta om det verkligen var spikar vi hade satt i trädet att det var det naturligtvis inte. Att trädkojan var au naturell och att mina barn hade byggt den precis som barn har gjort sedan urminnes tider. Med miljövänligt klister och bomullsinlindade snören försiktigt virade runt trädstammen.

Åh.

Kommentering stängd.