Istället för att räkna till tio.

Där jag skriver mig mindre arg. Eller mer lycklig. Eller bara för att jag måste godammit!

21 mars 2013
av copykatten
Kommentering av på Tell me the truth about…

Tell me the truth about…

Some say love’s a little boy.

And some say it’s a bird.
Some say it makes the world go around,
Some say that’s absurd.
And when I asked the man next-door,
Who looked as if he knew,
His wife got very cross indeed,
And said it wouldn’t do.

Does it look like a pair of pyjamas,
Or the ham in a temperance hotel?
Does its odour remind one of llamas,
Or has it a comforting smell?
Is it prickly to touch as a hedge is,
Or soft as eiderdown fluff?
Is it sharp or quite smooth at the edges?
O tell me the truth about love.

Our history books refer to it
In cryptic little notes.
It’s quite a common topic on
The Transatlantic boats;
I’ve found the subject mentioned in
Accounts of suicides.
And even seen it scribbled on
The backs of railway guides.

Does it howl like a hungry Alsatian,
Or boom like a military band?
Could one give a first-rate imitation
On a saw or a Steinway Grand?
Is its singing at parties a riot?
Does it only like Classical stuff?
Will it stop when one wants to be quiet?
O tell me the truth about love.

I looked inside the summer-house;
It wasn’t over there;
I tried the Thames at Maidenhead,
And Brighton’s bracing air.
I don’t know what the blackbird sang,
Or what the tulip said;
But it wasn’t in the chicken-run,
Or underneath the bed.

Can it pull extraordinary faces?
Is it usually sick on a swing?
Does it spend all its time at the races,
Or fiddling with pieces of string?
Has it views of its own about money?
Does it think Patriotism enough?
Are its stories vulgar but funny?
O tell me the truth about love.

When it comes, will it come without warning
Just as I’m picking my nose?
Will it knock on my door in the morning,
Or tread in the bus on my toes?
Will it come like a change in the weather?
Will its greeting be courteous or rough?
Will it alter my life altogether?
O tell me the truth about love.

 

17 mars 2013
av copykatten
Kommentering av på Nu.

Nu.

Jag vill ha sagan nu. Den sanna. Inte den rosenskimrande, perfekta. Inte den drömska, tillfälliga. Den andra. Den där båda tror på ett happily ever after trots att man vet om den andres och sina egna alla brister och tillkortakommanden.

Jag vill ha vi två mot världen-känslan när jag vaknar på morgonen och när jag somnar på kvällen. Även om jag är ensam om att tycka man ska stänga toalocket efter sig.

Jag vill ha lugnet i kroppen när jag vaknar under vargtimmen och behöver höra att allt kommer att bli bra. Även om jag vet att jag varit kass och ganska dålig på att visa det själv.

Jag vill drömma och planera för var vi ska vila middag ihop när vi är 65 samtidigt som vi förhandlar om vems tur det är att veckohandla idag.

Jag vill bli beskyddad, omhändertagen, beundrad, förbannad, försvarad. Älskad villkorslöst.

Jag vill tro utan tvivel. På oss. På en kärlek som håller. Som håller ihop. Mig.

 

15 mars 2013
av copykatten
Kommentering av på Det modigaste steget.

Det modigaste steget.

Så fort jag slutar släta ut, rätta till eller automatiskt säga ja när mitt hela inre menar nej. Så fort jag tar ett djupt andetag och istället säger exakt vad jag tänker, sanningen om vad jag känner, vad jag egentligen vill. Rakt upp och ner. Utan omskrivningar, utan hänsyn till den andre, bara till mig. Då börjar marken svaja. Då uppstår den obehagliga tystnaden. Då släcks ljuset och ryggar vänds åt ett annat håll. Då blir jag återigen ensam kvar. Och jag får återigen bekräftat att jag inte är viktig nog att få tycka annorlunda, att få vara obekväm, att anpassas för, prioriteras. Att respekteras.

Då sållas återigen agnarna från vetet. I dom två delarna som jag kan sortera upp hela min omgivning efter. De som jag kan vara mig själv med. Som finns kvar hos mig även när jag är ärlig, jobbig, trotsig, trött, svår. Och de andra. Som jag existerar hos under villkorade förutsättningar. Deras. Som jag önskar att jag inte behövde, inte behövde förställa mig för, anstränga mig för, sudda ut mig själv för. De som aldrig står kvar när jag någongång avviker från den person de förväntar sig, kan hantera. De som tvingar mig kvar i att fortsätta vara någon jag inte vill vara, inte tycker om, inte vill se i spegeln.

Tänk att till slut fatta att det modigaste jag gjort för mig själv någonsin inte kommer att vara när jag flyttade till USA alldeles själv som 19-åring. Det kommer inte vara när jag ratad, nedbruten, kärlekskrossad och svagare än någonsin fick jobb på en av Sveriges största reklambyråer och vågade gå in genom den dörren trots att precis allt i hela min kropp sa att jag inte skulle klara det. Det kommer inte vara när jag satsade hela min ekonomi på ett kort och köpte ett hus alldeles själv.

Det modigaste jag någonsin kommer göra är den dagen jag säger tack, men nej tack. Jag vill inte ha det så här längre. Jag förtjänar inte detta. Och vänder min rygg och går. Även om inte en enda står kvar.

That I would be good. (mitt mod tolkat av Alanis Morissette)

 

4 mars 2013
av copykatten
Kommentering av på När mina egna ord tar slut finns det alltid någon annans.

När mina egna ord tar slut finns det alltid någon annans.

Allt jag någonsin känner är jag aldrig någonsin ensam om. Det är lite skönt att komma ihåg när man mest känner sig knäpp.

”Och i den trasiga delen av mitt hjärta,

den som tillhörde honom och som jag så sällan besöker nu, där bildas det nya trådar, svaga, men ändå trådar som håller samman.
Jag går inte dit så ofta.
För det gör fortfarande alldeles för ont.
Det är fortfarande för mycket arg och ledsen maktlöshet som lever där.”

(tuvaminnalinn.se)

13 februari 2013
av copykatten
Kommentering av på Det finaste att förlika sig med.

Det finaste att förlika sig med.

bild[2]Fick en bok om acceptans av en fin vän. Har inte kommit så jättelångt i den än, men begriper vad den förmodligen går ut på. Att komma tillfreds med att livet inte blev som man tänkt, att se den positiva kraften som kommer ur erfarenheter man inte önskar sin värsta fiende. Ur destruktiva beteenden som har gjort en så illa, men inte går att ändra på. Varken hos andra eller hos sig själv.

Att förlika sig med sitt förflutna, med den man är och bli lycklig ändå. Det är en jätteviktig livsläxa. Vad som ger ett svartvitt liv färg. Det kan jag ta till mig, det kan jag göra. Men begreppet acceptans är större än så. Så det har tagit fäste i mig på ett lite annat sätt. Jag hittade en så fint formulerad förklaring till hur man går vidare för ett tag sen och orden ringer fortfarande i mig. Så enkelt sagt, men ändå lika förbryllande obegriplig för mig. Att så fort man förstår varför man känner som man gör och varför man inte längre behöver känna så, det är då man kan släppa taget. Gå mot ljuset, lyckan och livet.

Det där går så lätt att begripa på en sorts nivå. Jag förstår idag varför jag bar på all min ångest dag ut och dag in. Jag förstår varför jag inte behöver göra det längre. De nedbrytande känslorna äger inte min kropp längre. De har motats ut av goda självinsikter, av tid som lärt mig, av nya erfarenheter som byggt upp mig. Men det konstanta i min känslobergodalbana som jag åkt runt på i över fem år nu – den stora kärleken jag upplevde. Och är fortfarande uppfylld av. Den kan jag inte släppa taget om. Fast den föddes mitt i en okontrollerbar känslostorm som jag absolut förstår idag. Trots att den både färgades och kanske förstärktes av sådant som egentligen förstörde mig, som förändrade mig. Trots att den varit mer omöjlig än tillåtande. Gjort mer ont än något annat. Ändå är den lika intakt idag. Lika bergstark som när jag först drabbades.

Så jag kan inte ta in den andra delen av hur man går vidare. Eftersom jag fortfarande överhuvudtaget inte kan förstå varför jag inte skulle behöva den kärleken. Även om den aldrig kommer bli besvarad så som jag skulle vilja. Så vårdar jag den likafullt som en skör fågelunge. Ger den näring, väver den full av drömmar. Förbannar den till tårar. Men ändå slutar min logik alltid i den hisnande insikten att jag överhuvudtaget har fått förmågan att känna så här. Så förbluffande innerligt, sant, ärligt och vidunderligt starkt. Den mest självklara känsla jag haft för någon annan än mina barn och familj. Trots allt som jag har omvärderat, avslutat, omformulerat i mitt huvud de här åren. Trots alla prövningar jag genomlidit. Vänner jag gjort slut med, attityder jag gjort mig av med, jag har till och med ändrat min hållning när jag går. Sträcker liksom på benen på ett nytt, lite mer stolt sätt. Trots minimal gödning. Så finns den kärleken i mitt hjärta kvar. Oförändrat konstant lever jag med den.

DET är vad jag måste acceptera. Förlika mig med  – mer än något annat av allt som ligger och skaver i mig. Kärleken som jag aldrig kommer kunna släppa taget om. Oavsett hur den färgar mitt liv framöver. Som ett sorgsamt skimmer över något annat eller som ett ljus över oss. Den övervinner allt ändå. Det kan ingen ändra på.

 

17 januari 2013
av copykatten
Kommentering av på Alla pärlor ligger inte i ostron.

Alla pärlor ligger inte i ostron.

see you see me

När alla fina, rena lyckostunder alltid grumlas för att man blir påmind om Det; vad man inte har, om vad som skulle kunna vara annorlunda, vad som saknas. När man lärt sig att alltid gå omkring med ett skavande sandkorn innanför huden. Hoppas man egentligen fortfarande på att bli ett ostron och kunna förvandla sanden till en pärla? Vill man egentligen ha något på riktigt som bara har gett en skavsår? Vill man egentligen inte bara pilla ut det där sandkornet och be det dra käpprakt åt fanders och aldrig nästla sig in i ens liv igen?

Har kommit på att jag förmodligen sedan ganska lång tid tillbaka har förväxlat två helt olika begrepp – hopp och heder.

Mitt behov av upprättelse. Att återvinna den självrespekt jag vet att jag borde ha. Att till slut få bli behandlad som jag vet att jag förtjänar har sedan länge tagit över mitt desperata hopp om att få ett liv som inte skaver i själen varje dag. Så det som håller mig fast är därför så mycket starkare, så mycket svårare att släppa. För en själ där tron på sig själv dragits genom smutsen har mycket djupare sår än ett hopp som hela tiden grusas. Hopp föds på nytt varje dag. Självrespekt byggs i små, små steg. Och under en mycket, mycket längre resa.

Man blir inte respekterad av andra förrän man respekterar sig själv. Det är så självklart, så lätt att förstå. Varför är det så djävulskt svårt att genomföra? Ändå krävs det så lite för att man ska börja gå den vägen mot att våga tro på sig själv. En klapp på axeln. En kram. Fina ord som fortsätter komma trots att det svajar. En hand som visar vägen framåt, men åt ett helt annat håll.

Och den finns där nu. Handen som är så varm, så trygg och så otroligt fin att hålla i. En pärla som kommit till mig och lagt sig långt under min hud. Utan att skava det allra minsta.

9 januari 2013
av copykatten
Kommentering av på Hon sa bara till mig att välja glädjen.

Hon sa bara till mig att välja glädjen.

moving on

 

Att släppa taget om en dålig vana, en framtidslös arbetsplats, ett destruktivt beteende, en energislukande person, ett ofullkomligt liv, ett evigt hopp om en dröm som aldrig skulle kunna leva i verkligheten. Det går inte att tvinga fram. Det räcker inte att veta att det är en negativ kraft man bär på, en ond spiral utan minsta chans till happy ending. Eller att alla utomstående bara skakar på huvudet. Man kan inte förekomma sig själv. Man kan inte gå emot vad hela kroppen fortfarande är uppfylld av. Man måste vänta ut känslan, tills det blinda skingrar sig. Vänta in det nya, låta förändringen som tiden ger ta över kroppen. Man måste förstå. Varför man satt fast i hopplöshet, maktlöshet och negativa tankar. Att det var ångest, rädsla och osäkerhet som styrde, som bestämde hur man skulle må. För det är just då, direkt efter man insett att det inte går att forcera fram ett avslut hur oundvikligt det än är. När man äntligen har slutat sätta ultimatum bara för att återigen lura sig själv. Det är då man kommer till klarhet. När man upptäcker att det faktiskt går att fortsätta leva utan det som man inte kunde leva utan. Det är då det går. Att välja det kreativa istället för destruktiva, det glada istället för ledsna. Det är då man plötsligt går gatan fram en dag och inser att man faktiskt har gett upp. Lyckats släppa taget. Och att det inte ens gjorde särskilt ont. Att det skaver bara lite då och då. Att man störtar mot avgrunden i bara ett par sekunder innan uppåtströmmen tar över och lyfter en mot ytan igen.

Så jag går inte längre sönder litegrann varje dag. Jag läker faktiskt. Hela tiden. På riktigt.

Ja, jag förlorade matchen. Igen. Men min allra värsta oro – den att det inte skulle finnas något att ta med mig om jag släpper taget – det som fick mig att klänga mig fast långt efter jag ens riktigt visste vad jag höll så hårt i. Mina två händer som jag bar all min bortslösade tid, brinnande kärlek, stora hopp och all tilltro i. De är inte alls tomma nu. De har formats av mina erfarenheter. Stöpts om. Blivit förmögna att hålla kvar det där som rann mellan mina fingrar som vatten förut. Det på riktigt fina och sanna.

På min kylskåpsdörr sitter en rosa post-it. ”Välj glädjen, Jessica.” Skrivet av hon som lyssnat på mig långt mer än någon borde mäkta med. Hon som läxat upp mig, lirkat fram sina sanningar och ihärdigt och oförtröttligt funnits där för mig dom här åren som bara fortsatt att gå. Som tagit mig sakta framåt och vidare med sina ord, sina tankar, sin visdom och vänskap. Hon som förstod långt innan mig, men lät mig hållas, lät mig förstå. Själv. Att det är så enkelt. Att det är jag som väljer lyckan.

17 november 2012
av copykatten
Kommentering av på De som lär oss att leva mest får alltid gå först.

De som lär oss att leva mest får alltid gå först.

Hon har annat att göra nu. Andra att lysa upp vägen för och visa hur mycket fint där finns att se. Andra att ta hand om.
Nu ska hon bjuda på sconesfrukostar som aldrig tar slut och farmor ska sitta på första parkett. Hon ska klippa rosenbuskar som aldrig sticks i sin trädgård som alltid är grön. Och hon ska gå på hundpromenader i ottan med bullar till alla i fickan utan att bli det minsta blöt om fötterna. Och ordna pysselstunder vid ett köksbord som alltid har plats för en till i ett kök där ingen uppfordrande klocka tickar.

Nu ska hon krypa ihop i sin molnmjuka soffa där uppe där stjärnorna glittrar som mest och se på Love Actually hur länge som helst. Det ska hon också göra.
Men först ska hon få vila. Utan att ha ont någonstans alls. Sov gott, vår Ingrid. Du fattas oss så.

23 juni 2012
av copykatten
Kommentering av på Längta mer än sakna.

Längta mer än sakna.

Om man kan se sin dröm framför sig, in i minsta detalj. Ända från utsikten på berget till precis hur det kommer att kännas i kroppen. Blir den lättare att nå då? Eller blir drömmen så tydlig att det inte finns något i verkligheten som kan matcha den? Blir man till slut oförmögen att ta till sig de små, enstaka bitar av drömmen som dyker upp i verkligheten? Som kanske hade räckt att bygga resten med.

Har inte berättat om min dröm för nån. Har inte målat upp bilden någon annanstans än innanför mina ögonlock. Kanske för att jag vet att den egentligen är rätt så fjuttig. I alla fall i dom flestas ögon. Särskilt dom som lever min dröm utan att veta om det. Kanske inte i det orimligt stora huset med knarrig träveranda mot en sluttande gräsmatta full av klöver som leder ner till den egna brygga som ligger precis så avskilt att man kan bada naken men lagom nära att grannarna kan kliva över och dricka rosé på somrarna.

Men dom som har det andra. Det som finns när man har varann på riktigt. Det som man bara har vett att uppskatta om man har förlorat det en gång. Eller som i mitt fall. Bara snuddat vid det, innan det rycktes undan. Tills jag började se konturerna igen. Ett tag ritade med så starka färger att jag nästan bländades, ovan vid allt det tydliga och klara framför mina ögon. Sen suddades några långa streck bort och jag blev så vansinnigt rädd att hela teckningen skulle behöva ritas om från början. Så rädslan drev mig vidare, tvingade mig att fortsätta drömma, hålla fast vid det lilla som fanns kvar, som jag kunde se.

Och konturerna återkom, i starka, fasta färger. Jag började på riktigt tro att jag skulle få se livet som jag drömt det, få känna det, få uppleva det. Få bygga vidare på drömmen – i verkligheten. Men det där jäkla suddigummit var hela tiden där och raderade precis när det var dags att se hur strecken höll ihop, att välja vilka färger som passade bäst. Fast allt försvann inte. Det blev aldrig ett helt tomt papper. Alltid tillräckligt många streck kvar för att jag inte skulle kunna börja om med ett nytt blad. För att jag skulle fortsätta vara rädd, fortsätta hoppas.

Och det är hela grejen. För där är jag nu. I ett liv omgärdat av konturerna av en dröm om ett annat liv och det har gått så lång tid att pappret har börjat gulna. Och jag står och vet att det är dags att skrynkla ihop det till en boll och riva loss ett nytt, kritvitt ark. Som jag ska rita på helt själv  – innan nån annan får komma och färglägga.

Men jag kan inte radera drömmen på näthinnan. Den har funnits där så länge nu att den har blivit min trygghet. Precis som rädslan att förlora den har blivit en vana att bära på. Mitt i alla sina suddiga streck låter den ana vad som väntar. Om jag bara håller ut lite till, om jag bara tar mig igenom nästa drabbning, nästa prövning. Har lite mer tålamod. Då väntar den stora belöningen för all väntan, för alla sorger och förbannelser. Då får jag till slut vad jag förtjänar i livet.

För det har jag ju inte gjort innan. Förtjänat min dröm. För en sådan kostar massor och jag har haft så många synder att betala för först. Vet innerst inne att det är därför jag är där jag är i livet nu. För man gör inte vad jag har gjort ostraffat. Allt händer av en anledning. En sak i taget tar livet ut sin rätt.

Men snart är det min tur.  Snart målas strecken i tusch som inte kommer gå att sudda ut. Snart kan jag längta mer än sakna igen. Kan se det framför mig så tydligt. Behöver bara blunda.